Idag gratulerar vi översättaren, skriftställaren, språkforskaren och redaktören John Swedenmark som fyller 60 år.

Swedenmark är en av de mest produktiva översättarna av isländsk skönlitteratur till svenska. Han har fått många utmärkelser för sitt arbete, bl.a. den isländska Falkorden och ”Orðstír“, ett hederspris för översättare av isländsk litteratur till främmande språk och dessutom Svenska Akademiens översättarpris.

Islands ambassad har i många år haft ett enastående och gott samarbete med John kring främjande och marknadsföring av isländsk litteratur och kultur i Sverige, ett samarbete som vi är mycket tacksamma för och ser fram emot att forsätta med under många kommande år.

Med anledning av John Swedenmarks sextioårsdag återger vi här på svenska en intervju som Magnús Guðmundsson gjorde med John tidigare i år och som publicerades på Islands litteraturcentrums hemsida, islit.is.

”Isländskan förändrade mitt liv. Ju mer jag lärde mig och läste, desto bättre förstod jag att detta är mitt land.” 

John Swedenmark är en av de mest produktiva översättarna av isländsk litteratur till svenska. I denna intervju med Magnús Guðmundsson, berättar han om sitt första möte med isländskan, sin kärlek för poesi och betydelsen av översättning för litteraturen.

Språket som förändrade livet

”Det var egentligen av en slump att isländskan hittade sin väg in i mitt liv. Jag har alltid läst poesi och som ung drömde jag om att bli poet och författare. Jag gick en kurs för att studera författarkonsten, men där blev det klart för mig att jag inte är en poet och när jag insåg det började jag studera lingvistik. Då behövde jag ett språk, för det är ganska tråkigt att endast kunna engelska och franska utöver sitt modersmål, så jag bestämde mig för att gå en kurs i isländska i Uppsala 1983. Jag gick den där kursen för skojs skull, men den förändrade mitt liv.”

John Swedenmark berättar att han tyckte att kursen i isländska var oerhört rolig och att läraren Þorleifur Hauksson var både lärd och vänlig. ”Ju mer jag lärde mig och läste, desto bättre förstod jag att detta är mitt land”.

Lurad till att försöka sig på sin första översättning

Þorleifur lyckades sedan lura John, som han själv uttrycker det, att försöka sig på sin första översättning. „Det var Djävulsön av Einar Kárason och det gick faktiskt bra. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli översättare, men eftersom detta gick så bra så insåg jag att jag borde fortsätta.“

John säger att översättningen av Djävulsön var en stor men samtidigt en rolig utmaning, eftersom det finns en speciell kraft i boken och den innehåller en sådan stor språklig variation. “Boken innehåller också en sån speciell och ofta dyster humor och det är ofta svårt att översätta humor. Till exempel så är det nästan omöjligt att översätta skämt, de kollapsar helt enkelt i översättningen, men samtidigt måste man få fram något roligt – något lättsamt som ger texten rätt energi. Det är därför jag vanligtvis inte översättar skämt direkt, utan hittar något annat roligt som fångar samma energi.“

Lyssnade på allt med Haukur Morthens, Megas och Bubbi

John kom till Island för första gången år 1988 när han arbetade med översättningen av Djävulsön. “Det var som en mardröm. Jag kunde knappt tala ett ord på isländska då, men Einar var snäll och tog väl emot mig. Vi gick på stan tillsammans, utforskade området där Thulekampen hade varit, besökte supertuffingen Aggi, besökte Megas och gjorde mycket annat roligt. Jag kände mig som en idiot eftersom jag knappt fick fram ett enda ord och skämdes något fruktansvärt över det,“ säger John och skrattar åt minnet.

Att skriva e-post blev en bra skola

”Översättningen gick dock bra, då det är stor skillnad på att hantera det talade och skrivna ordet. Men jag lärde mig faktiskt inte tala isländska förr än med internets tillkomst. Jag började skriva e-post till mina vänner på isländska och det var en bra skola eftersom det gav mig utrymme att tänka, hitta rätt ord och böjningar och så vidare. Det andra jag gjorde var att lyssna på isländsk populärmusik. Lyssnade på allt med Haukur Morthens, Megas och Bubbi för att där hittade jag ett vardagligt talspråk men inte bokspråket som jag arbetade med i översättningarna.

Började sakta men sedan blev det allvar

John fortsatte att översätta Einar Kárasons verk och hann översätta fem av hans böcker innan han kom till nästa författare. ”Jag och Gyrðir Elíasson blev goda vänner och jag översatte Sömnhojen som kom ut i mitten av 1990-talet. Det ledde inte till några stora framgångar eftersom intresset här i Sverige tyvärr sällan är stort när det gäller isländsk skönlitteratur, i motsats till isländska kriminalromaner. Jag översatte faktiskt också en del barn- och ungdomslitteratur samt de böcker som har blivit nominerade till Nordiska rådets litteraturpris.

Det blev först på allvar när jag fick översätta Jón Kalmans böcker. Han nominerades till Nordiska rådets litteraturpris för sin bok Sommaren bakom Backen och vi blev goda vänner. Sedan översatte jag hans böcker Lite av varje om jättetallar och tid samt Sommarljus och sedan kommer natten. Jag har översatt nio av hans böcker.”

De måste betraktas som okända författare och varje bok som unik

Bland andra författare och poeter som John Swedenmark har översatt finns Gerður Kristný, Þórarinn Eldjárn, Linda Vilhjálmsdóttir, Sjón och Steinunn Sigurðardóttir. John säger att dessa författare är olika och att han måste närma sig varje bok på ett unikt sätt. ”Det är till exempel så att när jag börjar översätta en ny bok av Jón Kalman så finns det alltid risk att jag börjar skriva som jag tror att han gör. Men det blir fel eftersom jag alltid måste betrakta författaren som okänd och se varje bok som unik.”

Lyssnar efter rätt ton

”Jag måste lyssna efter rätt ton eftersom författaren inte bara berättar en historia utan skapar en berättare. Det är det som är konsten; att skapa en berättare som inte är författaren, även om det naturligtvis alltid finns något av författaren i berättaren. Nyligen översatte jag t.ex. Stormfåglar av Einar Kárason och det var inte enbart svårt att hitta alla uttryck som gäller i sjömännens värld utan även att hitta sig själv i berättaren Lárus, eftersom han står så långt borta ifrån en. Det finns mycket energi i den boken och efter läsningens slut lämnas man både trött och kall.”

Stolt av allitterationen

Dikten som form har alltid varit oerhört viktig för John och i tillägg till översättningar har han också skrivit mycket om poesi och undervisat på författarskolor och varit mentor till aspirerande poeter. År 2011 publicerades boken Baklängesöversättning och andra texter där han diskuterar översättning. ”Jag tycker sedan länge att det är viktigt att diskutera översättningar generellt och deras betydelse i litteraturen och detta var en del av den resan.”

Poesi finns alltid i Johns tankar och han säger att översättning av poesi lär honom mycket om hur poesin fungerar. ”Man måste alltid hitta musiken. Det är det viktigaste i dikten. Intonation, rim och allitteration skapar musiken och jag är mycket stolt över att ha lärt mig att använda allitteration i svenska eftersom den inte fanns i språket och jag var i princip tvungen att hitta på den själv. Nu arbetar jag till exempel med översättning av en dikt av Gerður Kristný som alltid använder alliterationer och det har börjat komma naturligt för mig när jag översätter. Det är mycket glädjande.”

Är en usel säljare

På frågan om han har mycket val om vilka böcker han väljer att översätta säger John att det tyvärr inte är så. ”Nej, att vara säljare är en del av det här jobbet och jag är en mycket usel säljare. Jag hittade dock själv en förläggare som var redo att publicera Stormfåglar, men det var ett undantag att jag lyckades. Jag beställer böcker från Island hela tiden och försöker hålla mig uppdaterad. Jag skriver också artiklar om isländsk litteratur och försöker uppmärksamma isländsk litteratur i Sverige, inte minst för att uppmuntra förläggare att ge ut mer isländsk litteratur.”

Böcker som ingen får läsa

”När jag hittar en diktsamling som jag gillar då översätter jag den helt enkelt utan att ha en förläggare. Jag har därför översatt många böcker som ingen har fått läsa och det är naturligtvis synd. Jag är till exempel klar med manuset av Einar Márs senaste diktsamling Til þeirra sem málið varðar som publicerades förra året men jag saknar förläggare. Problemet ligger först och främst i mindre bemanning hos förlagen och därför finns det mindre tid och färre händer som innebär att man får flera nej och att färre översättningar publiceras. Tyvärr.“

Isländsk slutspurt

Tillfrågad om vad han sysslar med just nu, berättar John glad att han är ute på landsbygden precis utanför staden Sigtuna. „Jag fick ett stipendium för att bo här, läsa skriva och äta, men för det mesta då går min tid åt att översätta Andri Snær Magnasons verk Um tímann og vatnið. Den kommer ut i september, men jag har också översatt den senaste boken av Sjón, Rågblont hår, grå ögon, som kommer ut nu på vårkanten. Sedan fick jag äntligen översätta min favoritbok, Svar på Helgas brev av Bergsveinn Birgisson, och den kommer att publiceras i mars” säger John full av förväntan men anser inte att det är en särskild bedrift att klara tre översättningar bara i år.

Då blir alla glada

Förra året tilldelades John Swedenmark hederspriset Orðstír för översättare av isländsk litteratur till främmande språk, tillsammans med Silvia Cosimini, en italiensk översättare. Det är värt att nämna att tack vare dessa två har över 120 översättningar nått både svenska och italienska läsare.

John säger att han är oerhört tacksam för att ha fått den stora äran. ”Det är värdefullt för mig att se att islänningar uppskattar mitt arbete. År 2018 fick jag Falkordern när Islands president, Guðni Th. Jóhannesson, besökte Stockholm och det var en stor ära. Förra året fick jag sedan både det isländska priset Orðstír och Svenska Akademiens översättarpris.

Detta var naturligtvis en stor ära för mig, men det är inte mindre ett erkännande av översättarens betydelse för varje nations litteratur. När en översättare får ett pris eller hedras är alla glada. När jag började syssla med översättning då var vi översättare inte synliga på samma sätt, men under de senaste åren och decennierna har detta ändrats och det tycker jag både är viktigt och tillfredsställande.”