Kultur och vetenskap
Tomtar retas och huldrefolk flyttar på sagornas ö
På Island är julen och nyåret en hisnande blandning av sanning och sägen. Hemmen får besök av tretton olika jultomtar och vid årsskiftet flammar brasorna mot himlen. Då byter huldrefolk och alver bostad.
"Stekkjastaur kom först, styv som en stör. Mjölk ville han åt, men ivern avtog strax då den stelbente stångades omkull av bocken."
Så här beskriver år 1932 diktaren Jóhannes úr Kötlum Fårkätte-Stolpen, tomten som den 12 december inleder den isländska jultiden. Stekkjastaur är den första av de tretton tomtar som i tur och ordning under tretton dagar stiger ner till bygden från fjällen. På julaftonen kommer den sista i raden, Kertasníkir eller Ljustjuven. Efter julen vänder tomtarna åter hem till sig så att Fårkätte-Stolpen försvinner på juldagen och Ljustjuven på trettondagen.
Lurendrejare och snattare
Jultomtarnas hem ligger i en stor grotta högt uppe i de blånande bergen, där endast tomtar och jättar trivs. Där stökar trollmor Grýla vid sin grötkastrull, medan trollfar Leppalúði trivs bättre på kistlocket. De isländska tomtarna håller sig dolda för oss människor. Fönstertittaren vaktar att alla i huset är snälla, Dörrsniffaren sniffar sig till maten på långt håll, och står och spanar i dörrspringan för att luska ut var han bäst kunde komma åt att få sig en smakbit.
De flesta tomtar är, liksom namnen redan ger tillkänna, benägna att ställa till ofog och skrämmas. Dörrslåaren smäller i dörrarna medan husfolket sover. Korvsnattaren lägger beslag på husets korvar. Köttkroken för sin del lyfter fårsteken ut genom skorstenen med en lång käpp. Slevslickarens favoritmat är gröt medan skålslickaren skrapar upp alla matrester. Skyrfrossaren har för vana att proppa sig full med skyr och somna bredvid skyrtunnan.
De isländska tomtarna har en lång tradition bakom sig. Den har utforskats speciellt av Árni Björnsson, som doktorerade på folksägner år 1995. I hans bok Saga Daganna på över 800 sidor beskrivs också jul- och nyårsfirandet.
Bråkmakare lugnar ner sig
Under 1800-talet fanns det nästan 80 kända tomtar, och de beskrevs ofta som illasinnande jättar. Deras mamma Grýla gick från by till by och samlade upp de stygga barnen i en stor säck, för att mumsa dem i sig som julmat. Den jättelika julkatten trivdes i Grýlas sällskap, och den fick sina skov av elakhet. Då nappade den åt sig alla dem som inte hade fått en enda ny klädespersedel i julklapp.
I dag är jultomtarna till sin skepnad mera lika människorna och till sin klädnad folkligare, fastän hår och skägg flaxar och huvudbonaden är en toppluva. De klär sig i lappade, gråa, bruna eller svarta byxor och blus eller paletå.
Tomtarnas antal sjönk till tretton i mitten av 1800-talet, då uppfattningen om en enda jultomte och hans tomtenissar började sprida sig i Amerika och på annat håll i Norden. När den rödrockade jultomten dök upp också på Island i julreklamer på 1920-talet höll skälmtomtarna på att råka i skymundan. De isländska tomtarna och vår bekanta jultomte har levt sida vid sida i julstöket. Om än rödklädd har jultomten fått några isländska vanor; han beter sig bullersammare och är mindre frodig och fryntlig än Disney-figuren.
De isländska tomtarna har å sin sida blivit tvungna att ge efter för julfirandet. De kommer med klappar till snälla barn. På kvällen sätter barnen en sko i fönstret, där tomten lämnar till exempel en karamell, en leksak eller en färgpenna. Om barnet har varit styggt kan skon vara tom eller innehålla en potatis.
Också huldrefolk lugnare
Vid årsskiftet möts den synliga och den osynliga världen på Island. På nyårsaftonen kan också korna tala och sälarna stiger upp på land. Huldrefolk och alver rör sig ute bland folk. På den nattliga festen runt brasan är det svårt att se skillnad på människa och huldra.
Nyårsbränder har lågat på många europeiska stränder, men ihärdigast har traditionen omhuldats på Island. I dag tänds brasorna kring kl. 20-21 på nyårsafton. Kort därefter smattrar tusentals raketer på den svarta natthimlen och fyrverkeriet kulminerar vid midnatt. Islänningarna torde inneha världsrekord; på en halv timme skjuts 200 ton fyrverkeripjäser upp i luften, för 30 miljoner mark – ett medelvärde på drygt 100 mark per invånare!
Väsen från andevärlden är en del av islänningarnas liv precis som fyrverkerier, datamaskiner, mobiltelefoner och andra nutida manicker. Islänningar är vidskepligare än andra europeiska folk.
"En gång kom den allsmäktige Gud på besök hos Adam och Eva och deras barn. I brådskan hade Eva inte hunnit tvätta alla sina telningar och hon gömde undan de otvättade små för Gud fadern. Då sade gud att barnen från det ögonblicket skulle vara fördolda för människoögat."
Så beskrivs andeväsendenas uppkomst av de flesta islänningar.
Synligt och osynligt sida vid sida
Den osynliga världen har funnits lika länge som människosläktet. Andevärldens invånare nämns redan i de äldsta isländska skrifterna. Då parlamentet Alþingi sammanträdde för första gången år 930 fick öborna sin första lag. Också här togs hänsyn till andeväsendena, exempelvis skulle galjonsfiguren på skeppen plockas ner innan land var i sikte. Annars fanns det risk för att landets beskyddare, huldrefolket, hade vredgats.
I gamla dokument framgår det att huldrefolket (isl. huldufólk) kom näst efter vikingarnas asagudar. På så sätt hade huldrefolk gudomlig makt och bestämde framför allt över årsgrödan och skördarna.
Alven (isl. álf) är för sin del släkt med det latinska ordet albus, som betyder vit eller ljus. Det finns både goda och onda alver. De illsinnade alverna försöker stjäla människobarn. Ovanligare är att de försöker locka till sig fullvuxna människor.
När det lyckades alven att stjäla ett barn gav den i utbyte en led gubbe som på något sätt hade krympts till storleken av ett barn. Barn blev utbytta speciellt då de inte hade tagits om hand tillräckligt väl eller hade lämnats ensamna i långa tider.
Alvernas och huldrefolkets illgärningar är tursamt nog ovanligare än de goda gärningarna. Om en alv tar någon under sitt beskydd ges denne både omsorg och kärlek. Medeltida romantiska berättelser glöder av outsläcklig kärlek mellan huldra och människa, och det finns många berättelser om alver och människor som förtärs av sorg för att de inte kan få varandra.
Förbjudna platser
Huldrefolk och alver söker ett nytt hem på trettondagen. Vid den tiden flyttar de in i något hus, uthus eller under en sten. Den som står i vägkorsningen vid rätt tid kan till och med komma till tals med bostadsbytarna.
En del säger sig kunna se andeväsendena. Till dem hör Erla Stefánsdóttir, vars kartor över huldrefolkets boplatser har publicerats av bland annat Hafnarfjörður stad. Enligt Erla är huldrefolket allt från några centimeters dvärgar till en människas storlek. De klär sig i färggranna dräkter och deras bostäder påminner om våra hus. Annanstans får ni gå omkring, men gå inte till den där stenen, kan husbonden säga till sina gäster. Det bor huldrefolk under stenen, och de tycker inte om den som stör deras husfrid.
På Island finns otaliga sådana "förbjudna" platser; ett hörn av ängen som aldrig får beskäras, en sten som ingen dristar sig till att flytta eller får som hålls borta från vissa betesängar. Och det finns hela bondgårdar där ingen får bo mer än till exempel två år i taget. Förbuden har brutits av oaktsamhet eller med avsikt. Ju allvarligare brott, desto strängare blir straffet. Får kan försvinna från hjorden, förövaren bryter benet eller mister i värsta fall livet. Det finns tusen och en historier om olyckshändelser.
Stenen krökte vägen
På 1980-talet byggdes Vesturlandets riksväg i närheten av Reykjavík. Mitt på den planerade vägen låg en stor sten, som naturligtvis skulle flyttas bort. När traktorerna dundrade på i riktning mot stenen fick de underliga motgångarna sin början; redskap gick sönder, maskiner började krångla. De kunde gå sönder för minsta lilla orsak. Den tiden kom då stenen skulle vältas åt sidan. Nu gick bulldozern sönder. Då gav ingenjörerna upp; man beslöt att lämna stenen i fred. Nu blev det också slut med olyckorna.
Vesturlandsvägen är annars rak, men gör en krök vid den stora stenen, huldrefolkets hem.
Människan slutade upp att respektera naturen när hon vände vättarna ryggen. Som ett resultat har motgång följt på motgång. Tanken framfördes av Yrjö Kokko i boken Laulujoutsen (Sångsvanen) från år 1950. Är islänningarna ännu inne på rätt väg? Hur länge kan de upprätthålla kontakten till andevärlden.
Traditioner i familjen
Islänningarna gör sig färdiga för julfirandet dagen före julaftonen, då Sankt Torlaks dag firas till den helgonförklarade katolska prästens minne. Då bakas det och städas, och granen bärs in. Butikerna håller öppet ända till midnatt för juluppköpens skull. Till kvällsvarden bjuds surnad och kokad rocka - denna enda gång om året. Julprydnader hängs upp längs väggarna och i fönstren, och julkorten fästs på ett synligt ställe. Julljusen omgärdar hus och takåsar. Också till gravarna förs elektriska eller levande ljus.
Julaftonen firas i familjens sällskap. Julklapparna radas upp under granen för att delas ut efter måltiden. Julmaten är vanligen rökt fårkött med potatis, ärter och rödkål. Allt oftare hör också fjällripa, renstek eller rökt svinrygg till julbordet. Bland gåvorna finns ofta en bok, som de lite äldre fördjupar sig i under julnatten. På juldagen avläggs besök hos släkten, liksom på annandag jul. Tiotals olika bakverk dukas fram. På annandagskvällen klär många upp sig i sina finaste kläderna och styr kosan mot en restaurang eller nattklubb som håller öppet fram emot morgonkröken.
(Källa: Sigurbjörg Árnadóttir & Jouko T. Parviainen. – Pirkkas julnummer 12/97.)
Árni Björnssons doktorsavhandling "Saga daganna" finns i förkortad version på engelska: High Days and Holidays in Iceland. - Mál og Menning. Reykjavík, 1995.
Den isländska midvinterfesten - Þorrablót
Det isländska folket firar varje år i februari en högtid som kallas þorri. Þorri är ett fornisländskt ord för vinterns fjärde månad, och vid tiden för þorri ansågs vintern ha nått halvvägs. Ursprungligen markerade den första fullmånen efter vintersolståndet början på þorri, men numera är dess första dag mellan den 19 och 25 januari, alltid på en fredag. Þorri månad är känd allt sedan 1200-talet, men dess ursprung känner man inte till. Ordet þorri betecknar också ett naturfenomen personifierat: Þorri är Snöns son (Orkneyingasaga), ett slags vinterns beskyddare. I finskan betyder det gamla ordet "turri" övernaturligt väsen.
Sedan början av 1800-talet har islänningarna hyllat vinterns beskyddare i en midvinterfest, Þorrablót. Seden har sina rötter i den skandinaviska forntiden, men i dag är det en särisländsk tradition. Först var det lärda herrar och ämbetsmän som samlades för att äta gott i vänners lag, höja en skål till Þorris ära och kväda gamla visor och nya. Inte heller de gamla gudarna glömdes bort. År 1958 började en restaurang i Reykjavík, Naustið, ha þorramat på menyn med endast traditionella rätter. Sedan dess har Þorrablót med sina speciella läckerheter blivit islänningarnas förträffliga sätt att klara sig genom vinterns vedermödor. Företag, föreningar och privatpersoner runtom i landet ordnar sina egna fester, restaurangerna erbjuder þorris mat och färdiga þorrimatförpackningar finns att köpa i butikerna.
Matsedeln kan få en utomstående att rynka på näsan, men för den islänning som älskar sin historia är þorrimaten en levande påminnelse om tiden utan kylskåp och mat i butikshyllorna. Torrfisk, surhaj, baggtestiklar, rökt lammkött och stoppad leverkorv i fårmagsäck håller också mången nutida islänning för stora delikatesser. Hit hör också svið, tillverkat av fårhuvudet på så sätt att håren bränns av, huvudet klyvs och en färs tillreds på hjärnan. De två huvudhalvorna rengörs och sammanfogas för kokning. Svið kan förtäras varmt eller kallt. En annan produkt av fåret och ett måste på menyn är blodkorv, blóðmör, en blandning av blod, mjöl och talg som kokas i påsar ihopsydda av fårets magsäck. Till köttprodukterna serveras potatis, små rågrieskor, flatkökur och bröd bakat i heta källor, hverabrauð, också det av råg. Hverabrauð gräddas långsamt i det heta vattnet i lockförsedda metallkärl och är ett tungt, osyrat bröd även kallat "pruttbröd". Till flatkökurna hör nästan alltid smör och rökt lammkött, hangikjöt.
Den självskrivna högtidsdrycken vid festligheterna är det klara brännvinet, smaksatt med kvanne (Angelica archangelica) eller kummin, som sköljer ner de mer uppskakande smaksensationerna, däribland surhajen, hákarl. Efter detta står stämningen högt i tak och de gamla isländska sångerna klingar. Hit hör den välkända Nú er frost á fróni (frón betyder jord, mark men är också ett gammalt ord för Island).
Källor:
Saga daganna / Árni Björnsson. – Mál og Menning, 1996. (förkortad version på engelska High Days and Holiday. – Mál og Menning, 1995)
Matkaopas : Vastakohtien Islanti / Sigurbjörg Árnadóttir ja Jouko T. Parviainen. – Yliopistopaino, 1994
The New Icelandic Cookbook / ed. Atli Vagnsson. – Mál og Menning, 1997
1902 - 1998
Medan Þórbergur Þórðarsons verk trotsar alla försök att låta sig inordnas i det litterära genresystemet, är Laxness den som kommer att skriva de stora romanerna. Även han är ombestridd och diskuterad, och kritiken var långtifrån odelat positiv på den tiden då det begav sig. Den stora romanförfattaren är också känd som en aktiv samhällsdebattör och essäist. Han är ständigt beredd att ompröva sina åsikter, att tänka vidare och förnyas, även på det litterära planet. Således kommer Laxness efter de stora romanerna in i en period då kan hävdar att roman inget är värd, medan däremot skådespelet är den enda rätta uttrycksformen. En liknande tilltro sätter han periodvis till essäen. Återvändandet till romanen blir i närmast postmodernistisk form. Laxness speglar härvid sitt sekels litterära utveckling, alltifrån det att han i sin ungdom introducerar modernismen i romanen på Island. Författaren kröner sitt verk med de självbiografiska romanerna innan han drar sig ur spelet efter välförrättat värv. Nobelpriset, som Laxness mottar 1955, tystar de mest kritiska röster, och nationen sluter honom till sitt hjärta en gång för alla. I februari 1998 tar man avsked av sin skald på Íngólfstorg i Reykjavík med uppläsning ur verken och sång i facklors sken och sakta snöfall. Islands folk har förlorat en av sina farföräldrar, men böckerna plockas ständigt fram på nytt och de lever.
Halldór Guðjónsson var inte mer än 17 år när hans första roman kom ut. Barn náttúrunnar (1919) är frukten av det som Halldór sysslade med istället för att med flit och idoghet ägna sig åt skolarbetet. Boken bär underrubriken Ástarsaga och har som kärlekssaga klassats som melodramatisk. Det sanna naturens barn, bondedottern Hulda lever fritt och oberoende från samhällets konventioner i naturens sköte. Från landet västerom havet kommer en förmögen islänning på jakt efter det enkla livet. Andan är Rousseaus och Hamsuns, den ligger i tiden. Kritiken menade milt överseende att författaren nog har tid att växa till sig.
Efter färder med knappa medel kring Norden och det krigshärjade Europa, och efter ytterligare två verk kommer den roman som ger upphov till den ofta citerade rubriken "Loksins, loksins..." i Kristján Albertssons kritik i Vaka. Äntligen har Island fått sin egen storskald. Många anser Vefarinn mikli frá Kasmír (1927) som det första nutidsverket i isländsk romankonst. Efterstridsårens tankegångar penetreras från olika håll. Under Europaresan konverterar Halldór till katolicismen och tar namnet Kiljan efter ett irländskt helgon, och släktnamnet Laxness efter sin fädernegård. Under den tiden är han övertygad om att hans framtid ligger i kyrkans andliga liv, och han reser till Island för att ta farväl av det världsliga. Men resultatet blir Vefarinn mikli frá Kasmír som har tolkats som Kiljans farväl till kyrkan. Den moderna människans representant, den stora anden och tänkaren Steinn Elliði färdas vida, ständigt sökande och reflekterande. Men något måste offras och mot sina närmaste är han både hänsynslös och egoistisk. Han tar det beslut som författaren inte tar, han förkastar den jordiska kärleken och väljer munklivet. Men istället för att drömriket äntligen öppnar sig för honom, sluts det.
Författaren fortsätter sitt resande liv, den här gången i USA. Liksom många av Europas intellektuella på den tiden sätter han sin tilltro till socialismen. I essäsamlingen Alþýðubókin (1929) vänder han sig till Island som vänstersocialist, han talar för modernisering och utveckling. Mera nytta anser han att folket hade om han kunde ge alla en tandborste, men eftersom han inte har råd med hundra tusen tandborstar får en bok duga. Det realistiska författarskapets och den stora romanens tid står för dörren.
30-talet blir tre stora romanantologiers decennium. I Salka Valka (1931-32) tar Laxness sig an arbetaren som hela livet igenom sliter i fisket för att iallafall kunna bekosta sin egen begravning. Samhället upplevs genom en ung kvinna som står mitt uppe i sin egen utveckling, en gestaltningen som har rosats av såväl kvinnor som män.
Härnäst står den isländska bonden i tur. Bjartur i Sommarhuset är den mest hederliga och självförsörjande av Islands självförsörjande bönder. För honom är fåret källan till välfärd, för fårets bästa är ingen möda för svår och inget offer för stort. Men i all sin självständighet är Bjartur en samhällsvarelse, och som sådan dömd att höra till de fattigaste av fattiga bönder, trots och på grund av sin egen orubblighet. Sjálfstætt fólk (1934-35) blev omdiskuterad och hårt kritiserad på sina håll, bl.a. för den ofördelaktiga bilden av samköpsföreningen, vilken borde ha verkat till Bjarturs fördel och inte till hans fall. Laxness förankrar Bjarturs personlighet djupt i det isländska, och har här sagts finna det universella.
Efter de stora romanerna om arbetaren och bonden tar Laxness sig an skalden. Fattighjonet Ólafur Kárason Ljósvíkingur, folklig skald och drömmare står som huvudperson i Heimsljós (1937-40), romanen i fyra delar. Han har en förebild i självbiografiskt material efter skalden Magnús Hjaltason som levde för två sekler sedan. Men här får skalden inte ostörd uppleva och gestalta världen med sitt lyriska sinne, han råkar i kläm i samhället och dess ideologier. Skaldens ställning i boken har jämförts med ofriheten i 30-talets Europa. Boken gör även narr av samtidens maktens män, vilka kan igenkännas i några av personerna.
På 40-talet fortsätter Laxness samhällskritik och ställningtaganden i romanens konstnärliga utformning. I Íslandsklukkan (1943-45) flätas två historier samman, den ena en mordsaga från 1800-talet, där en bonde dräper den danska kungens sändebud, den andra kärlekssagan mellan manuskriptforskaren Árni Magnússon och Snæfríður, en galen bondes hustru. Också folksagor från gångna tider flätas in i händelseförloppet. Danmark behöver pengar, och Tyskland erbjudes Island till salu för tre tunnor guld. Härifrån härstammar uttrycket om att en slagen träl är en stor man i motsats till en fet tjänare, som också har tolkats som Islands förhållande till Nato och USA. Det temat bygger Atómstöðin (1948) explicit kring. Uggla är berättaren, nyss kommen till Reykjavík från landsbygden. Den unga kvinnan har inga förutsättningar att förstå allt som hon upplever. Men bakom henne står den allvetande berättaren, och författaren som kritiserades för att vara en arg man utan självkontroll. Man gjorde försök att stoppa översättningar av boken, aktningen för romanens makt var stor.
Laxness har arbetat för att öppna diskussionen kring fornlitteraturen, Islands litterära arv. Han är ense med Sigurður Nordal att islänningasagorna främst är att betrakta som litteratur, inte historia, men enormt inflytelserika på det litterära livet fram till dags dato. Laxness utgivningar av islänningasagor med modern stavsättning, och även i övrigt något moderniserade väckte ett ramaskri, och tycktes i vissa kretsar jämförbart med helgerån. Samtidigt tillägnar sig Laxness den forna vokabulären och stilen i ett digert förarbete för nästa romanarbete, Gerpla (1952), och man vill anse att den stilen aldrig helt har lämnat honom efter det. Boken skrevs i åtta manuskript, och målet var att inte använda ord yngre än från 1300-talet. Verket är en parodi på Fóstbræðrasaga och den våldsamt blodigt manliga hjältebilden. Även Ólafur saga helga spökar, men den helige Olaf framstår som en liten fet sadist, och kristendomen som ett lämpligt maktens vapen. Romanen väckte inte oväntat stor anstöt, men Nobelpriset tre år senare tystar kritiken.
Efter Nobelpriset går Laxness med Brekkukotsannáll (1957) in i ett närmast taoistiskt skede i sin brokiga författarbana. Även i Paradísarheimt (1960) är individens beslut mindre beroende av samhället än förr. Den isländska bonden väljer ett liv med mormoner i Utah, men ändar med att lägga sten vid sten kring tunet därhemma. Skáldatími (1963) ges ut tre år senare, essäsamlingen som är Laxness uppgör med socialaismen och egna tidigare essäer. Under Sovjetbesöket när Stalin var vid makten, säger han sig ha trott det han hörde och ville tro, men förnekat att tro det han såg.
Återstoden av 60-talet sätter Laxness huvudsakligen sin tillit till skådespelet, men han återkommer till romanen med Kristnihald undir jökli (1968), nu i postmodernistisk form. På så sätt fortsätter han jakten efter nya former, det banbrytande arbete som inleddes ett knappt halvt sekel tidigare. Två skådespel och ytterligare två romaner, Innansveitarkronika (1970) och Guðsgjafaþula (1972) utkommer, innan de självbiografiska romanerna avrundar författarbanan. Í túninu heima (1975), Úngur eg var (1976), Sjömeistarasagan (1978) och Grikklandsárið (1980) blir författarens avsked till sina läsare och sitt folk.
Laxness på svenska
romaner:
Salka Valka (Salka Valka, 1931-32), övers. Knut Stubbendorff (1936), Ingegerd Nyberg-Fries
Fria män (Sjálfstætt fólk, 1934-35), övers. Anna Z. Osterman
Världens ljus och himlens skönhet (Heimsljós, 1937-40), övers. Rannveig och Peter Hallberg
Islands klocka (Íslandsklukkan, 1943-45), övers. Peter Hallberg
Atomstationen (Land till salu) (Atómstöðin, 1948), övers. Rannveig och Peter Hallberg
Gerpla (Gerpla, 1952), övers. Ingegerd Nyberg-Fries
Tidens gång i Backstugan (Brekkukotsannáll, 1957), övers. Ingegerd Fries
Det återvunna paradiset (Paradísarheimt, 1960), övers. Peter Hallberg
Själavård under jökeln (Kristnihald undir jökli, 1968), övers. Peter Hallberg
Sockenkrönika (Innansveitarkronika, 1970), övers. Peter Hallberg
Gudsgåva (Guðsgjafaþula, 1972), övers. Inge Knutsson
självbiografiska romaner:
På tunet därhemma (Í túninu heima, 1975), övers. Inge Knutsson
Ung var jag fordom (Úngur eg var, 1976), övers. Inge Knutsson
Greklandsåret (Grikklandsárið, 1980), övers. Inge Knutsson
noveller:
Den goda fröken och Huset (Ungfrúin góða og Húsið, i Fótatak manna 1933), övers. Peter Hallberg
Sill, i Piplekaren (Sagan úr sildinni, i Fótatak manna, 1933), övers. Leif Sjöberg
Nya Island, i Piplekaren (Nýja Ísland, i Fótatak manna, 1933), övers. Peter Hallberg
Två flickor, i Piplekaren (Tvær stúlkur, i Fótatak manna, 1933), övers. Ingegerd Nyberg-Fries
Min vän, i Piplekaren (Vinur minn, i Fótatak manna, 1933), övers. Peter Hallberg
Lilja, i Piplekaren (Lilja, í Fótatak manna, 1933), övers. Leif Sjöberg
Uppenbarelse i djupet, i Piplekaren (Fyrirburður í djúpinu, í Sjö töframenn, 1942) övers. Ingegerd Nyberg-Fries
Italienska flottans nederlag i Reykjavik, i Piplekaren (Ósígur ítalska loftflotans í Reykjavík, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg
Indialand, i Piplekaren (Fundin Indíalönd, i Sjö töframenn, 1942), övers. Leif Sjöberg
Piplekaren, i Piplekaren (Pípuleikarinn, i Sjö töframenn, 1942), övers. Ingegerd Nyberg-Fries
Voluspa på hebreiska, i Piplekaren (Völuspá á hebresku, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg
Temudjin vänder hemåt, i Piplekaren (Temúdsjín snýr heim, i Sjö töframenn, 1942), övers. Leif Sjöberg
Napoleon Bonaparte, i Piplekaren (Napóleon Bónaparti, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg
En fågel på gärdsgårdsstören, i Kärlek är ej befrielsens väg (Fugl á garðstaurnum, i Sjöstafakverið, 1964, övers. Peter Hallberg
novellsamling:
Sju tecken (Sjöstafakverið, 1964), övers. Peter Hallberg
skådespel:
Duvbanketten: komedi i fem akter (Dúfnaveislan, 1966), övers. Peter Hallberg
essäsamlingar:
Skaldetid (Skáldatími, 1963), övers. Peter Hallberg
Hemma på Island (Íslendingaspjall, 1967), övers. Peter Hallberg
Artikeln om Halldór Laxness skrev och listan på finska och svenska översättningar utarbetade BPhilIsl. Else Williamson
Det isländska ordet "saga" har en annan betydelse än det svenska ordet. Det betyder helt enkelt berättelse eller historia, också historia i bemärkelsen vetenskapen om mänsklighetens utveckling. Ordet avser dessutom en helt speciell genre inom litteraturen, de isländska sagorna. Det är fråga om isländska skapelser som i dag anses tillhöra först och främst romankonsten, inte historieskrivandet.
De isländska sagorna skrevs ned under slutet av fristatens (930-1262) blomstringstid och efter dess slut, då Island blivit en del av Norge. De handlar om livet på Island fordom, allt sedan koloniseringen på 800-talet, övergången till kristendom omkring år 1000 och fram till de händelser som ledde till fristatens fall. De flesta av sagornas författare har förblivit okända, men skildringarna präglas av både dem själva och uppfattningar om det skedda som låg i tiden. Händelser som ägt rum för ett par hundra år sedan skildrades från 1200-talets synvinkel. En stor del av sagorna kan kallas historiska romaner (t.ex. Njals saga), i dem finns rikligt med värdefulla upplysningar om skick och bruk i det fornisländska samhället och de redogör för samhälleliga händelser och relationer. Att händelserna hade ägt rum långt tidigare, och att det inte fanns några skrivna källor om dem att tillgå, tyder på att det ändå rör sig om fiktion. Sagorna skrevs ned på pergament för hand, och kopierades i många upplagor. Det är en fördel för läsaren att känna till något om den tid som islänningasagorna skildrar.
Det isländska samhället byggdes upp av utvandrare på "en liten ö i havet" som landet ofta har kallats, trots att ön inte är speciellt liten. Kolonisationen beräknas ha pågått i 60 år (870-930), och vid dess slut grundades parlamentet med lagstiftande och dömande maktbefogenheter. Vid den tid då makten koncentrerades kring kungahusen på annat håll i Europa, fick Island således ett eget folkting, alltinget (Alþingi). Förvaltningssystemet täckte hela landet. Lokalförvaltningen låg i händerna på 39 godar, vilka höll vårting i grupper om tre. Från vårtinget fördes ärendena vidare till alltinget för behandling. Alltingets årliga sammankomster hade en viktig social funktion och bidrog till att hålla samhället samman. I ett land där de geografiska förhållandena i hög grad inverkade på kontakterna människor emellan, och där det ligger nära till hands att tänka sig att livet framlevdes i isolering, var samverkan tvärtom livlig tack vare tinget. Islänningarna företog långfärder för alltinget skull, resan en livsstil i sig. På vägen gästade tingbesökarna varandra, och på själva tingplatsen träffades de för att förmedla nyheter, idka handel, söka livskamrater och berätta historier; dikter deklamerades och den gemensamma historien repeterades. Medvetenheten om det förflutna bevarades i muntlig tradition; gamla kväden och berättelser sprungna från dem, ättledernas historia, livsöden.
Historieskrivarna kom huvudsakligen in i bilden när den isländska fristatens tid led mot sitt slut. Historian och historierna skrevs ned av prästar, munkar och ämbetsmän. Det kostade en förmögenhet att skriva en bok på pergament, för att ha råd att bekosta det nödvändiga matrialet måste skrivarna vara män i en god ställning. Några av dem är kända till namnet, till dem hör Snorri Sturluson. Hans nordiska kungasagor (Heimskringla) som handlar om den norska kungaätten är vida kända. Snorri var både historiker och berättare, han färgade historierna med sin egen uppfattning. Det var också han som skrev Snorraeddan, en studie i nordisk mytologi och skaldekonst.
De isländska sagorna skiljer sig från den medeltida europeiska prosalitteraturn i sin knapphändiga stil, fattig på beskrivningar. Där berättelser på annat håll domineras av doktriner och ideologier, lämnar islänningasagorna åt läsaren att döma. Huvudpersonernas handlingar förklaras sällan, och de försvaras än mer sällan. Stilen i sagorna står realismen nära. Framställningen är tydlig, saklig och späckad på fakta. Händelserna förskönas inte och förhållandena är vardagliga. Känslor och tankar beskrivs inte gärna. Bara om huvudpersonen är skald kan en glimt av hans tankar skymta fram i hans skaldekonst. Användningen av både dikt och dialog är karakteristiskt för sagorna.
Motiven i sagorna spänner över ett brett fält. De handlar om resor, kolonisationen av Island, Grönland och Vinland, ätternas historia generationer tillbaka, den enskildas liv i klorna på ett oundflyeligt öde. De handlar om konflikten mellan samhälle och individ, laglöshet, mandråp och mord, men också om kärlek. De beskriver maktutövning och maktkamp; författarnas samhälleliga ställning avspeglas i att mindre bemedlade personer ofta döms där bättre situerade går fria. Övergången till kristendom var en viktig händelse i det dåtida samhället, och handlingen koncentreras ofta kring detta.
När Island utarmades och först hamnade under Norge och därefter med Norge under den danska kungen, förstördes en del av sagorna. Förvaring i fuktiga utrymmen ledde till att skinnpergamentet blev skört och bröts sönder. Men manuskript finns bevarade tack vare Árni Magnússon (1663-1730), den professor vid Köpenhamns universitet som under tio års tid samlade upp manuskript på den isländska landsbygden, så att de kunde förvaras i Köpenhamn. Sedan år 1971 har Árni Magnússons institut i Reykjavík, i förbindelse med slands universitet hand om dem. Hemsida: www.hi.is/HI/Ranns/SAM/. Árni Magnússon var inte den första med intresse för att bevara den fornisländska litteraturen, i ett brev från år 1596 uppmanar den danska kungen islänningarna att sända alla sina manuskript till det kungliga biblioteket i Köpenhamn!
Sagalitteraturen har inspirerat både filmmakare och författare. Nobelskalden Halldór Kiljan Laxness skrev med utgångspunkt i Fostbrödrasagan den ironiska Gerpla, en kämpesaga, och hans vackra Islandsklockan handlar delvis om Árni Magnússons liv. Hrafn Gunnlaugsson är en av de regissörer som tagit fasta på det fornisländska samhället, till exempel i sin film Korpen flyger.
Många av de isländska sagorna finns översatta till svenska, däribland de Nordiska Kungasagorna av Snorri Sturluson, Egil Skallagrimssons saga, Eyrbyggarnas saga, Gisle Surssons saga, Grette Asmundssons saga, Gunnlaug Ormstungas saga, Hravnkel Freysgodes saga, Laxdalingarnas saga, De Sammansvurnas saga, den relativt nyligen översatta Völsungasagan, och givetvis Njals saga.
Översättningar från isländska till svenska 1990-2008:
Andri Snær Magnason: Berättelsen om den blå planeten 2003
Arnaldur Indridason: Glasbruket 2003/2004/2005/2007, Änglarösten 2005/2006/2007, Mannen i sjön 2006/2007, Vinterstaden 2007/2008, Kvinna i grönt 2004/2007
Audur Jónsdóttir: Folket i källaren 2007
Álfrún Gunnlaugsdóttir: Över Ebrofloden 2001
Árni Bergmann: Thorvaldur den vittfarne 1994
Árni Sigurjónson: (red) Tanken strövar vida 1990
Áslaug Jónsdóttir: Vill ha fisk 2007
Björn Jónasson: En liten bok om runor 2002
Brynhildur Thorarinsdóttir: Njáls saga, återberättad av B Th. 2004
Draumey Aradóttir: Fem stenrösen på kärlekens stig 2003
Einar Kárason: Guldön 1990, Djävulsön 1991 /1989, Det förlovade landet 1991, Dumma mäns goda råd 1995, Kvicksilver 1996 / 1994
Einar Már Gudmundsson: Fotspår på himlen 1999/ 2001, I oredans öga 1998, Regndropparnas epilog 1997 / 1990, Riddarna av runda trappan 2000, Röda dagar 1997, Universums änglar 1997 / 1996/ 2004, Drömmar på jorden 2002, Namnlösa vägar 2004, , Beatlesmanifestet 2006/2007
Franzisca Gunnarsson: Havregröt och livslycka 1990
Frída Á. Sigurdardóttir: Medan natten lider 1993, I en sluten värld 1996
Fríða Soffía Böðvarsdóttir: Baka med spelt 2004
Fridrik Erlingsson: Benjamin Duva 1996, Lycklig resa 2002
Gudbergur Bergsson: Svanen 1993, Den plågade kärlek som själens skrymslen gömmer 1997, En sten som havet slipar 2006
Gudlaug Snorradóttir: Pojken och gröten 1993
Hallgrímur Helgasson: 101 Reykjavík 2000
Hannes Sigfússon: Karelska näset 1995
Helen Halldórsdóttir (red) Aurora: en presentation av 21 poeter 2002, Livet är tango: dikter 2003
Jóhann Árelíuz: Med källvarma hälsningar (dikter) 2001
Jón úr Vör: Medan vi lever 1990
Kristín Marja Baldursdóttir: Måsarnas skratt 2005/2006, Karitas, utan titel 2006
Kristín Ómarsdóttir: Älskling jag dör 1999, Gud hjälpe mig I och II 2003
Kristín Steinsdóttir: Anton och Sussie 1997
Kristmann Gudmundsson: Gudinnan och tjuren 1995
Mattías Johannesen: Dina sjöar och din vinge 1996
Njördur P.Njardvík: Audun och isbjörnen 1991
Ólafur Jóhann Ólafsson: Längtans resa 2003/2004, Minnenas palats 2004
Ragnar Arnalds: Dalasymfoni 1990
Ragnheidur Gestsdóttir: Allt på ett bräde 2002
Sigurbjörg Þrastardóttir: Fallskärmsresor: urval dikter 2004
Sigurdur Pálsson: Dikten tog makten 1993
Sigurjón Magnusson: God natt, Silja 2000
Sjón: Dina ögon såg mig 1998 / 1997, Med skälvande tårar 2003,
Skugga-Baldur: en folksaga 2005/2006, Fisk och kultur 2007
Stefán Hördur Grímsson: Bilder utan vägg 1990
Steinunn Jóhannesdóttir: Jag röstar på mamma! 1991
Steinunn Sigurdardóttir: Fiskarnas kärlek 1994, Hálfdan Fergusson lämnar livet på jorden 1999, Hjärttrakten 1995, Sista ordet 1993, Tidstjuven 1995 / 1992, Jökelteatern 2003, Hundra dörrar i brisen 2004, Solskenshäst 2007,
Svava Jakobsdóttir: Gunnlöds saga 1991
Thor Vilhjálmsson: Gryningssång i gräset 2000, Gråmossan glöder 1994, Nattligt dråp 1990
Vigdís Grímsdóttir: Den älskades länder 1997, Flickan i skogen 1995, Grandavägen 7 1998 / 1995 / 1996, Jag heter Ísbjörg, jag är ett lejon 1996 / 1995/ 2003, Z 1999 / 1998, Tystnaden 2002/2004, Från ljus till ljus 2003, När en stjärna faller 2006
Yrsa Sigurdardóttir: Det tredje tecknet 2006/2007, Den som gräver en grav 2007
Thorvaldur Thorsteinsson: Jag heter Snällbert 2003
Þórunn Valdimarsdóttir: Flicka med finger 2004
Ævar Örn Jósepsson: Svarta änglar 2007
Antologi Isländsk folkdiktning 1992
Antologi Sagor och sägner från Island 1995
Dikter av den isländska nationalskalden och romantikern Jónas Hallgrímsson (1807-1845) finns på isländska och engelska sida vid sida på webbsidan www.library.wisc.edu/etext/Jonas.
Nobelpristagaren Halldór Laxness (1902-1998) kan Du bekanta dig med exempelvis på sidan www.nobel.se.
Den svenske litteraturvetaren Peter Hallberg med Laxness som ett specialområde har skrivit bl.a. Den store vävaren - en studie i Laxness' ungdomsdiktning, Skaldens hus - Laxness' diktning från Salka Valka till Gerpla och Halldór Laxness.
En presentation av isländsk litteratur under de senaste 50 åren finns i boken:
Isländsk litteratur från Atomstationen till Guldön/ Thomas Kjellgren. Bibliotekstjänst. Lund, 1990.
Ett avsnitt om det litterära livet på Island, folktro och folksägner icke undantagna, och mycket annat om livet på Atlantön ingår i:
Island i saga och nutid/ Esbjörn Rosenblad. Norstedts Förlag. Stockholm,1990.
Samtal om Island utmynnar alltid förr eller senare i alver och händelser som inte kan förklaras med förnuftets hjälp. De berättelserna lever som en del av det dagliga livet på Island, och många islänningar finner existensen av alver fullkomligt naturlig. Alla som någongång varit på Island har hört om hur myndigheterna ändrat planerna för vägbyggen, eftersom vägen skulle komma att genomkorsa ett område där huldrefolket trivs. Många har också uppfört stenrösen för att skydda den som beträder farligt område.
Folksägnerna handlar om många olika ämnen, det finns berättelser om trolldom och svartkonst, gengångare och följeslagare, jättar, troll, fredlösa och givetvis huldrefolk och alver.
Folktro och sägner i svensk översättning i boken:
Isländsk folkdiktning. En antologi med inledning och kommentarer/ Hallfreður Örn Eiríksson. - Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 61. Uppsala, 1992. övers. från isländskan Martin Ringmar.
Ännu för ett par decennier sedan var den isländska filmen praktiskt taget okänd utanför landets gränser. Ändå har det länge producerats inhemska filmer i landet. Den första filmen "Borgarslægtens historie" (Borgsläkten) blev färdig år 1921 och baserade sig på Gunnar Gunnarssons bok med samma namn. År 1906 öppnades den första biografen.
Sedan år 1980 har den isländska filmen slagit igenom också internationellt. Det har producerats sammanlagt över 50 kortfilmer, dokumentärer och helaftonsfilmer som har visats på biografer, filmfestivaler och i televisionen runtom i världen. Den kanske mest kända regissören hos oss är Friðrik Þór Friðriksson, vars mest uppskattade produktion "Naturens barn" (Börn náttúrunnar) har vunnit ett tjugotal internationella pris och visats också i den finländska televisionen. År 1997 var Friðriksson en av hedersgästerna vid filmfestivalen i Raumo, där hans filmer presenterades. Hans nyaste produktion "Djävulsön" (Djöflaeyjan) som är baserad på Einar Kárasons böcker finns på marknaden hos oss. En annan regissör från dagens generation som har nått ryktbarhet både i Norden och Europa är Hrafn Gunnlaugsson, som med sina historiska filmer liksom Laxness berövar det forna hjältelivet på dess glans. Bl.a. filmerna "Korpen flyger", "Korpens skugga" och "Den vite vikingen" har förevisats på nordiska tevekanaler. Bland de unga regissörerna kan Hilmar Oddson nämnas, vars vackra film "Tears of Stone" berättar om kompositören Jón Leifs öde i Nazityskland.
Uppgifter om isländsk film på engelska finns på hemsidan för Islands filmstiftelse www.iff.is
Isländsk teater
Den som utforskar isländskt teaterliv stannar upp i förundran inför några omständigheter som svårligen låter sig förklaras. Entusiasmen inför teatern, att gå på teater såväl som att göra teater har varit så enorm sedan 1800-talets mitt att det finns utlänningar som påstår att det någonstans på ön måste dölja sig en miljon islänningar. Hur kan det komma sig att ett land med knappt 300 000 invånare har en egen opera, radio- och teveteater, fyra professionella teatrar, balett och alltsammans kryddat med tiotals amatörteatrar? Kanske svaret står att finna i islänningens stora kärlek till berättelsen, ty i själva verket rör sig väl teater om historieberättande, och när de egna författarna berättar på det egna språket, då blir teater något som på ett eller annat sätt berör var och en.
Historik
Fastän vi vet att både den muntliga och den skriftliga berättartraditionen har varit starka på Island, är det svårt att bilda sig någon riktig uppfattning om de sceniska konstarterna under gångna sekler. Det står klart att de hedniska ritualerna från flydda tider var fast knutna till årstidernas växlingar. Senare trädde kristna ritualer i deras ställe, och båda hade troligen likheter med dramatisk konst. På marknaderna kan olika slags artister antas ha uppträtt till marknadsfolkets förströelse, på Island som på annat håll i Europa och Skandinavien. En dans med teatrala element kallad vikivaki är känd från 1500-talet. Sagorna som skrevs ned på 1100- och 1200-talet innehåller också dialoger som kunde lämpa sig för att uppföras. Ordet skådespelare, leikari, förekommer i gamla lagtexter från 1100-talet.
Den gängse teatertraditionen i dag anses likväl härstamma från 1700-talet, då eleverna vid katedralskolan i Skálholt tog för sed att årligen hålla en fest kallad Herranótt, och för ceremonierna ikläda sig speciella dräkter. En av pojkarna var utklädd till biskop, och de andra föreställde de mest varierande gestalter, utan tvekan var det fråga om ett skådespel. Det var författaren Sigurður Pétursson som i Holbergs anda skrev de första skådespelen och fick pojkarna att uppföra texterna. Framförandet förbjöds av myndigheterna åren 1799 till 1820. Katedralskolan flyttade till Reykjavík år 1846, varefter skådespelen började framföras där. Med tiden utvecklades det hela till ett populärt tidsfördriv. En av teaterintressets ivrigaste förespråkare var målaren Sigurður Guðmundsson, som också uppfattade teatern som ett betydelsefullt medel i kampen för självständighet. På hans initiativ började två unga studerande, Matthías Jochumsson och Indriði Einarsson skriva skådespel utgående från isländsk folklig tradition och folksägner. År 1862 skrev Matthías Jochumsson Útilegumennirnir (De laglösa), som kom att bli den mest spelade pjäsen i Islands historia, och Indriði Einarsson skrev Nýársnóttin (Nyårsafton) tio år senare. Skådespelen framfördes av gymnasiepojkar i den ständigt växande huvudstaden. Förutom att tala för den isländska teatern var Sigurður Guðmundsson en aktiv kraft i kulisserna, han planerade dekor, dräkter och till och med masker inför uppträdandena.
På 1800-talet var Reykjavík en liten, dansktalande stad och isländskt producerade skådespel på isländska hade en enorm betydelse för att stärka den isländska identiteten. De båda unga författarna tog itu med att översätta Shakespeare och startade en tradition med översättning av utländska klassiker som fortlever alltjämt.
Leikfélag Reykjavíkur
År 1854 då de första teaterbiljetterna såldes, verkade många, vanligtvis kortlivade teatergrupper i huvudstaden. Det fanns tre olika grupper år 1890, och två av dem bildade Leikfélag Reykjavíkur (Reykjavíks teaterförening), den nuvarande stadsteatern. Länge var skådespelarna amatörer och förtjänade sitt levebröd på annat håll. De första professionella skådespelarna fick sin utbildning i Köpenhamn på 1920-talet, och följande årtionde hade teaterföreningen redan flera yrkesmässigt utbildade medlemmar. Sedan 1963 har Leikfélag Reykjavíkur verkat som en professionell teater. I flera decennier hade teatern till sitt förfogande en byggnad i hjärtat av Reykjavík, IÐNO vid stranden av Tjörnin. IÐNO fungerar fortfarande som teater, men Leikfélag Reykjavíkur tog år 1989 i bruk nya lokaliteter i stadens nya centrum.
Nationalteatern
Det frö till en egen nationalteater som såddes av Sigurður Guðmundsson redan på 1800-talet började gro rätt efter sekelskiftet, och en kampanj för att påbörja byggnadsarbetena startade år 1907. Ändå kom det att ta flera årtionden innan drömmen förverkligades. Nationalteatern (Þjóðleikhúsið) invigdes våren 1950. Det betydde inte bara 660 platser för åskådare, utan också att skådespelarna nu började få egna arbetsavtal. I dag har teatern trettiofem fast anställda skådespelare som tillsammans med medhjälpare medverkar i tio till fjorton premiärer per säsong; mellan tre- och fyrahundra föreställningar för en publik på nittiotusen till hundratusen man. Skådespelare vid den isländska nationalteatern turnerar med småskaliga föreställningar i skolor och föreningshus runtom i landet, och numera också i utlandet. Teatern har uppträtt i alla de nordiska länderna, Kanada, USA och på många håll i Europa.
Sedan år 2005 är Tinna Gunnlaugsdóttir direktör för Nationalteatern.
Andra teatrar
Islands teaterskola grundades år 1978. Den första årgången utexaminerade skådespelare prövade sina vingar genom att grunda en ny teater, Alþýðuleikhúsið (Folkets teater).
Nationalteatern har en egen balettskola, och år 1973 grundades den isländska baletten, Íslenski dansflokkurinn. Årligen står många verk på programmet. År 1998 framförde Íslenski dansflokkurinn bl.a. Jorma Uotinens koreografi Natten (Yö) som en del av kulturfestivalen i Reykjavík.
Teater görs också för barn. Under den gångna vintern hade nationalteatern "Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren på repertoaren, en föreställning tänkt för hela familjen. Därtill finns det många fria grupper som riktar sina föreställningar speciellt till familjens småttingar. Islänningarna skriver också själva berättelser för barn, och öser härvid ämnen ur samma rika källor som inspirerar till vuxenteater; den egna berättartraditionen, myter och isländsk verklighet.
Den isländska operan är en förening av intresserade sångare och musiker, som år 1980 rustade en före detta biograf till ett eget operahus med hjälp en generös donation. Operan har gett många krävande föreställningar och iscensatt bland annat Aida.
Året 2011 invigdes konferens- och konserthuset Harpa i Reykjavík. Harpa kommer att utöka turismen med stora konferensmöjligheter samt med ett brett utbud av program och internationella evenemang.
Akureyri teater är den enda professionella teatern utanför Reykjavík. Men de olika landskommunerna genomkorsas av ett tätt nätverk av amatörteatrar som håller hängivenheten för teatern vid liv. Antalet grupper varierar från år till år mellan sjuttio och åttio.
Islands radio grundades 1931 och televisionen 1966. Båda har på sitt sätt bidragit till dramalitteraturens existens på Island. Av de 20 skådespel som teveteatern producerat de två senaste åren har 20 varit skrivna för isländsk författarhand, liksom radioteaterns alla 18 hörspel.
Dramatik
Under det senaste seklets första och andra decennium föddes en stor del av det isländska dramats klassiker, såsom Fjalla-Eyvindur (Berg-Ejvind och hans hustru) och Galdra-Loftur av Jóhann Sigurjónsson, och Við morðingjar (Vi mördare) av Guðmundur Kamban, det första isländska skådespel som uppfördes utanför Island. Shakespeare, Strindberg, Molière och Schiller blev bekanta för den isländska publiken på 20-talet, och sedan dess har tiotals utländska skådespel fått en isländsk dräkt.
Skådespel som behandlar isländsk livsstil av isländska författare började uppföras på 60-talet. Nationalteaterns dåvarande direktör Sveinn Einarsson ansåg detta ha stor del i att bevara den nationella identiteten. Ungefär 40% av pjäserna både vid nationalteatern och Reykjavík stadsteater är av isländskt ursprung. Den egna dramalitteraturen bidrar i hög grad till att hålla intresset för teatern levande vid sidan av alla nya former till förströelse som har uppkommit i dag. Åren 1975 till 1980 är värda att nämnas, då trettio isländska skådespel hade premiär. Om än författad för en liten språkgrupp, är den isländska litteraturen djupt allmänmänsklig
Att dramatisera isländska romaner för scenen är ett sätt att bearbeta den egna litteraturen. Vintern 1998-99 till exempel uppfördes en dramatiserad version av Halldór Kiljan Laxness roman Fria män (Sjálfstætt fólk) på nationalteaterns scen. Dagens generation av isländska författare fortsätter att ta upp både historiska och aktuella teman. De mest kända namnen i dag är: Ólafur Haukur Simonarson, Guðmundur Steinsson, Kjartan Ragnarsson, Þórunn Sigurðardóttir, Guðbergur Bergsson, Einar Kárason, Ólafur Gunnarsson, Karl Ágúst Úlfsson, Vigdís Grímsdóttir och Birgir Sigurðsson. Birgir Sigurðsson anses vara ett av de stora namnen inom dramatiken och hans pjäs Óskastjarnan (Önskestjärnan) hörde också till vintersäsongens repertoar vid den isländska nationalteatern. Grandavegur 7 av Vigdís Grímsdóttir har uppförts vid Finska Nationalteatern (Kannastie 7).
Adresser:
BAAL (Association of Icelandic Independent Theatre Groups) c/o Mr. Þórarinn Eyfjörð, Laugarnesveg 92 IS-105 Reykjavík, E-post: [email protected]
Bandalag Íslenskra leikfélaga (Association of Icelandic Amateur Theatre Companies) Laugarveg 96 IS-101 Reykjavík, Tel. 354-551 69 74, Fax 354-562 29 84, E-post: [email protected]
Félag Íslenskra leikara (The Icelandic Actors Association) Lindargötu 6 IS-101 Reykjavík, Tel. 354-552 60 40, E-post: [email protected]
Listaháskóli Íslands (Iceland University of the Arts) Þverholti 11, 5. hæð, IS-105 Reykjavík, Tel. 354-545 22 00, E-post: [email protected]
Leikskáldafélag Íslands (Icelandic Playwrights Society) c/o Margrét Örnólfsdóttir, Tel. 354-864 22 98, E-post: [email protected]
Íslenski dansflokkurinn (The Icelandic Ballet) Borgarleikhúsinu, Listabraut 3, IS-103 Reykjavík, Tel. 354-588 09 00, E-post: [email protected]
Íslenska Óperan (The Icelandic Opera) Hörpu, Austurbakka 2, IS-121 Reykjavík, Tel. 354-511 64 00, E-post: [email protected]
Leikfélag Reykjavíkur (The Reykjavik Theatre Company) Borgarleikhúsið, Listabraut 3 IS-103 Reykjavík, Tel. 354-568 80 00
Þjóðleikhúsið (The National Theatre) Hverfisgata 19 IS-101 Reykjavík, Tel. 354-585 12 00, E-post: [email protected]
Det isländska utbildningssystemet
De isländska skoleleverna går i grundskola i tio år och börjar skolan som sexåringar. Före det finns möjligheten till frivillig förskola. Skolåret indelas i vår-och hösttermin precis som hos oss, men skolan börjar den 1 september och slutavslutningen är den 31 maj. På Island finns det gott om glest bebyggda trakter, och en del barn bor på internat under veckan eller åker långa sträckor med skolbussen dagligen.
Efter grundskolan kan eleverna välja ett kursbundet gymnasium eller yrkesutbildning. Också de som har valt handelsläroverket kan avlägga studentexamen. Yrkesutbildning står till buds i sjöfartsinstitut och navigationsskolan, tekniska läroverket, fiskeri- och lantbruksinsitutet och i olika konstskolor. I det egna landet ger också vårdutbildning yrkesexamen. Yrkesutbildningen tar tre till fyra år i anspråk.
Det finns sju universitet och högskolor på Island, tre i Reykjavík och fyra på landsbygden.
För utbildning på vissa områden, t.ex. arkitektur och skogsskötsel, måste de studerande söka sig till utlandet. Många reser också bort för special- och fortsättningsstudier vid europeiska och amerikanska universitet och högskolor.
Länkar till universitet och högskolor i Island
1000 år sedan upptäckten av Amerika
Leifur Eiríksson seglade till Amerika 500 år innan Columbus
Efter kolonisationen av Island på 800-talet fortsatte vikingarnas flyttningsvåg mot norr, och många islänningar flyttade under Erik den rödes ledning till Grönland. Därifrån gjorde de avstickare ännu längre västerut. År 1000 landsteg Erik den rödes son Leifur Eiríksson, även kallad Leifur den lycklige med sitt manskap som den första européen på den amerikanska kontinenten, 500 år innan Columbus.
Leifur Eiríksson fick nys om landet i väster genom en annan islänning, Bjarni Herjólfsson som hade förirrat sig alltför långt västerut när han seglat vilse på havet. Bjarni hyste ingen längtan att ta iland utan återvände till Grönland. Hans berättelse inspirerade Leifur till att samla samman besättningmän och lägga ut för att närmare klargöra om det fanns någon sanningshalt i Bjarnis ord. Leifur och hans manskap stötte på land, och landsteg på Nordamerikas östkust på en plats som de döpte till Helluland (Baffin Island). Senare seglade de långt söderut längs kusten och tillbringade många månader i Vinland, som platsen döptes till. Leifur med manskap återvände så till Grönland. När berättelserna om det nyfunna landet började sprida sig seglade många islänningar och grönlänningar ut med kursen på Vinland i akt och mening att grunda en fast bosättning, också kvinnor fanns bland dem. Kolonisationen av Vinland misslyckades emellertid och efter några år återvände utflyttarna hem.
Erfarenheten blev en del av det muntliga arvet tills den tecknades ned i sagorna, av vilka Vinlands- och Grönlänningasagan handlar om dessa resor i västerled. Orsaken till att upptäckten av Vinland inte föranledde större entusiasm bland de vittberesta och erövringsbenägna nordiska vikingarna anses enligt en allmän uppfattning vara att plundringstågens glanstid redan var förbi och intresset för att erövra nytt land höll på att svalna.
Berättelserna om Vinlandsfärderna nådde genom isländska pilgrimer också påvens residens i Vatikanen, och vi vet att munkarna skrev ner de sällsammaste av dem. Den första europeiska kvinna som bodde i Amerika och är känd till namnet hette Guðríður Þórbjarnardóttir och var islänning. Efter åtekomsten företog hon en pilgrimsfärd till Rom och vi kan föreställa oss hennes upplevelser på basis av munkarnas skrifter.
Övergången till kristendomen på Island är en historisk händelse unik i sitt slag. Ett helt samhälle övergav sin gamla religion, nordbornas hedniska tro och antog kristendomen. Beslutet fattades vid den årliga sammankomsten för ett av världens äldsta parlament, alltinget, på Þingvellir omkring år 1000.
Traditioner, kultur och konst
- Reykjaviks Konstfestival
- Isländska Filmfonden
- Isländska Musiksidan
- Reykjaviks Jazzfestival
- Isländska Symfoniorkestern
- Islands Nationalgalleri
- Reykjaviks Konstmuseum
- Akureyri Konstmuseum
- The Living Art Museum
- Islands Nationalmuseum
- Árbæjarsafn - Folkmuseum
- Det Isländska Emigrationscentret
- Sillmuseum i Siglufjörður
- Isländska på nätet